Jag är besviken, och ni vet, ändå inte alls

Jag kan inte säga annat. Det är den där speciella vacklande typen av besvikelse, som i enlighet med dess natur är uppblandad med glädje, ty det är det käcka uttrycket “Det kommer när du minst anar det!” som detta inlägg handlar om.

För det är något speciellt som händer inom en när man till exempel söker jobb efter jobb efter jobb och ingenting händer på månader i sträck, sen dyker någon slumpartad bekant upp som en ful gubbe ur en låda och frågar hur man har det. Eftersom den sociala kompetensen är "på topp" så berättar jag ibland hur det faktiskt ÄR, och får då ofta svaret “Det kommer när du minst anar det!”. Och vips, dagen efter står man med ett jobb och vill kunna vara genomgående glad över det. Men där bredvid står kompisen och formligen STRÅLAR av “Vad var det jag sa”-självbelåtenhet. Hade vi varit fem år, i en sandlåda, hade kompisen fått smaka på en ökenstorm.

Grejen är att alla säger det hela tiden. Till slut måste någon få rätt. 

Jag tror att det var min syster den här gången. Vilket svider lite extra med tanke på att hon har en positiv gladatankarhjälper-karaktär som min inre Ior-karaktär aldrig riktigt har kommit överens med. Låt mig bara få sura ifred, liksom. JAG BEHÖVER FÅ GÖRA DET.

Grubblingsämnet tre dagar innan nyårsafton i min systers kök var förstås inte jobb, utan kärleken och huruvida jag kommer dö ensam eller ej (detta är ju fortfarande oklart förstås). Den gångna hösten medförde kriser i form av vänner som flyttade från stan och “alla andra” vänner som plötsligt blev i par, och där stod jag kvar i den kalla vinden och funderade på om någon skulle komma ihåg att bjuda den enda singeln i sällskapet på event i framtiden. Efter några, ska vi säga, “intressanta” experiment med import-dejter och nätdejting, så var det runt julsnåret som jag gav upp på riktigt. “Det får faaan kvitta! Jag ska leva ensam!” gapade jag först i min systers kök, och sedan till en vän samtidigt som jag hällde upp ett stort glas alkoholhaltig päroncider som förberedelse för att gå ut på krogen för att där kunna fortsätta gapa om att jag inte förstår mig på dejtinglivet. 

“Det ska jag ha som nyårslöfte! Ska jag beblanda mig på något som helst vis utöver vanligt vänligt vänskapligt vis med det andra könet så ska det fan vara någon som är uppenbart intresserad av mig och dom får ta första steget. Det har jag gjort för mycket, nog nu!”. Men det slutade inte ens där. Jag gjorde också upp en flashbacklista* över vilka egenskaper denna man skulle ha, bara för att ni vet, lägga ribban högt och vara lite ytligt orimlig i dejtingtrotsens tider. 

"Vi ska träffas IRL! Han ska vara längre än mig! Han ska vara snygg, ni vet, lite mer på-foto-snygg-kille än jag vanligtvis brukar satsa på. En rockig typ, snyggt klädd. Tatueringar också, för av någon anledning så jag har inte lyckats tap that med någon som har tatueringar. Barn ska han inte vilja ha heller, för det går ju direkt bort för mig. Han ska bo i stan, inga distansförhållanden. Han ska inte använda telefonen jämt som så många gör, umgås gör man utan telefon. Självständig såklart för det är jag och vill fortsätta vara det. Och han ska förstås vara hemskt förtjust i mig, inget spel! Gärna kreativ för jag gillar att vara bland kreativa typer”. 

Sen kom nyårsafton, och vi hamnade planenligt hos en vän. Och som i en dålig svensk film, så hamnade också alla singlarna i köket medan paren hängde i vardagsrummet. Vi pratade om nätdejting, singellivet, förhållanden, livsplaner, medier, livet i gemen. Det var väldigt fint, och kändes väldigt skönt. Vi är ju ett gäng! Jag behöver inte bli övergiven pga inte i tvåsamhet!

När tolvslaget närmade sig tog jag med ett gäng ut och mötte upp min gamla vän, hans flickvän och hans bästa vän i en paviljong i en allé i centrum. Han den där vännen var jag bekant med sen tidiga 20-åren men hade bara träffat honom två gånger sen dess. Och båda gångerna konstaterat att nämen ja, "han är ju snygg nuförtiden, och trevlig är han också". När vi träffades den där gången i mitten av december så tänkte jag att jag kanske är lite förtjust.. nää, skit i det, han är inte intresserad och du ska ändå inte hålla på med sånt där, Ellet. 

Vi hängde hos min vän hela natten, och när 2018 års första solstrålar började leta sig över taken hade jag redan konstaterat att jag kanske till och med var lite mer än bara lite förtjust. Attans. Nervositeten som slog till när vi tillsammans klämde oss in i den lilla hissen vid hemfärd klargjorde ytterligare. Efter att han gått med mig hem så övervägde jag att ge honom en puss på kinden när vi kramades hejdå, jag fegade ur. Två dagar senare bjöd jag över honom, tre nervösa dagar senare än det satt han i min soffa, med ett glas vin i handen, och sen var det kört.

Fick efter ett gäng med promenader, kvällar där vi pratade bort allting vi försökte titta på, nätter där man inte ville gå och lägga sig, och en resa till Umeå där man fick lite distans till det hela, konstatera att ja, jag har en pojkvän. Som uppfyller allt jag hade listat på min orimliga flashbacklista.

Ba sådär. 

2018-02-03-10.33.56.jpg

När man minst anar det..

 

 

 

*Flashbacklistan: Uttrycket jag formulerat efter att ha läst trådar om nätdejting och dejting på Flashback, där killar i alldeles för omfattande utsträckning tänker som följande: “Men jag har ju ett jobb, jag är lång, jag är trevlig, jag är rolig, varför vill hon inte dejta mig igen/ligga/bli tillsammans? Hon BORDE ju vilja det! Jävla golddigger som vill ha någon med större *** eller mer i lön”, och själv sitter man på sin kammaren och skriker “MEN HAR DU HÖRT TALAS OM ATTRAKTION” åt sin egna dator, förskräckt över att folk fullständigt verkar bortse från det lilla faktum att ren och skär åtrå spelar en roll i människors känsloliv.