Jag ska orka prata om IVF

20140730_170124w.jpg

Redan innan jag och min ex-man startade själva IVFen, när jag plötsligt insåg att jag befann mig i ett snöskred av undersökningar, sjukhusbesök och en fertilitetsutredning som det var försent att dra sig ur, började jag skriva om det. Skriften har alltid varit ett sätt för mig att processa saker, men ingenting har varit så svårt att skriva om som IVF. Jag kan välla ur mig text om en bussresa, om mammas död, sorg och vadsomhelst, men när vi kommer till IVF.. Då sitter jag där. Antingen med ett tomt blinkande ark framför mig eller fem sidor av nattsvarta känslor, svart på vitt, som jag inte vill dela med mig av. Min rådande sjukhusrädsla har ju spelat in en hel del också, det får ju sägas.

Men jag kan inte släppa det riktigt. En kik i kalendern påminner mig varje år, på Unos namnsdag. Det blev ju arbetsnamnet för barnet vi skulle få.

Det kanske är dags. Även om jag inte kan göra det med humor som jag har velat göra, för att väga upp det mörker som råder. Söker man på IVF får man upp lugnande, försäkrande hemsidor från institutioner och bloggar med själavridande inlägg från kvinnor som kämpar för att få barn men som har insett att de inte kan för egen hand.

Jag har ju ingen solskenshistoria, inga uppmuntrande ord om att jag kämpar vidare, att ”vi” bara blev starkare tillsammans. Jag har ett missfall, ett äktenskap i kras och en slutlig konkret insikt att jag inte vill ha barn. Min tveksamhet är också en aspekt i det. Många har frågat mig varför jag gjorde det om jag nu inte ville ha barn? Det är ju en rimlig fråga. Det bästa jag kan svara på det är att man gör saker för varandra. Jag var alltid klar med honom angående min brist på längtan, men att skaffa barn är ju något ”alla” gör och de flesta ångrar sig inte. Den jag älskade sen flera år tillbaka och ville leva mitt liv med ville ha en familj mer än något annat, och då försökte vi. Det var det eller att gå vidare, och det ville jag inte. Är helt övertygad om att jag hade älskat det barnet och aldrig ångrat mig, men nu när utgångsläget ser annorlunda ut så kan jag ju i fortsättningen säga att jag inte vill eller kommer (eller kan, för den delen) skaffa barn.

Ett tag där tänkte jag att jag inte skulle skriva om det eftersom det är så svårt, och har en tendens att bli mörkt. Men det något som vältrar sig runt i min hjärnas eviga tvättmaskin, pressar sig då och då mot rutan och markerar att jag nog ändå inte är riktigt klar med alltihopa, särskilt framåt hösten när vi faktiskt gjorde det. Det är tre år sen nu.

Jag ska nog försöka få ut något. Titta igenom det jag har och se om det inte gör för ont fortfarande. Det kommer ta tid, uppenbarligen. Men det kanske kan vara bra ändå. Det kanske blir terapeutiskt för mig, och vem vet, det kanske tillochmed hjälper någon annan.