Det är augusti. Ni vet vad det innebär.

För er som hängt med ett tag så är det ju uppenbart vad jag fiskar efter: 

HÖSTEN ÄR PÅ VÄG! 

Åh. Hösten. Som jag längtar varje år. Vissa år blir man besviken för hösten liksom bara pyser bort i ett brunt slabbigt moln av regn som pickar på rutan och evighetens gråa skyar som tynger. och plötsligt är alla träden nakna utan att en annan liksom hann förstå vad som hände. Vissa år brister naturen ut i brand, badandes i hösteftermiddagens guldgula ljus, med friska vindar som uppmanar till promenad på platser man knappt känner igen längre. 

Utan att vara för uppenbar, så är det ju version nummer två som har mitt stora intresse varje år. 

För ynka två år sen var bilden ovan mitt hem. Hösten tog med sig hasselnötter, äpplen, rönnbär, plommon, krusbär, och den sista skörden av tomaterna, chilin, rödbetorna och paprikan som vi odlade. Jag matade årets kull av fåglar som precis flyttat ifrån sitt hem under taksprånget på torpet, såg på när vinden krattade löv åt mig. Kokade rönnbärsgelé medan jag tittade ut över vyerna, med en sprakande brasa tänd i vardagsrumsdelen. Sorterade ut höstkläder och höstfärger.

Och grät. För jag visste att det var över. Jag hade fått allt jag någonsin kunnat vilja ha, och förlorat det igen. Jag kan fortfarande bli illamående av sorg när jag tänker på det, allt det där, även om livet känns bra där jag är nu. 

Tystnaden i huset har bytts ut mot ljudet av grannar som duschar och går med tunga steg i sina lägenheter. Altanen har bytts ut mot en (som tur är) inglasad balkong. Utsikten över vidderna med kyrkan och gravhögar i fonden har bytts ut mot hustak. Men jag tror att hösten, för mig, är läkandets tid. Jag har alltid varit nostalgisk på hösten, även när jag inte visste vad jag hade att vara nostalgisk över. Det är okej att saknaden biter. Jag promenerar genom skogar och läker.

För även om det gjort att det enda mål jag så definitivt formulerat i mitt liv som att jag en dag ska ha ett litet torp på landet att elda brasa i, så är jag tacksam för allt jag har. Min lilla etta, dekorerad i höstfärger som det är, tända ljus, kärleken från vänner och familj, en solros eller två som tittar upp. Jag kommer sitta i soffan i min lägenhet med balkongdörren på glänt, höstregnet trummandes mot plåttaket på min balkong, och mysa. Och surfa hemnet, förstås.