En lördag

IMG_20171125_090716w.jpg

Det är lördag morgon. Jag har redan hunnit halka över svartisen på väg till gymmet, orimligt tidigt för att försäkra mig om att ingen annan var där samtidigt. Karamellkaffet är lite för svalt i sin kopp men går ner ändå. 

Jag tänker på bloggen ofta. Det här verkar ju vara den stora kampen. Att blogga, eller att inte blogga. För när jag har tänkt på det på sistone så har jag liksom varit helt blank inombords. Men jag tänker att det kanske är bättre att låta den ligga i dvala lite när jag känner mig oinspirerad, för att sen låta den blomma upp när jag har energin. 

För jag vet inte vad det är egentligen. Jag mår reko, är social, pysslar med saker jag trivs med, men känner aldrig ett närmare behov av att dokumentera det. Är det åldern? Växer man ifrån det? Blir mer folkskygg? Jag har ju bloggat sen 2005, med varierande regelbundenhet. Min favorit var i och för sig den lite mer anonyma bloggen jag hade, där jag kunde ta ut svängarna ilte mer och skoja om saker jag inte skojar om här, men den andra formen av bloggande har ju gett mig vänner i riktiga livet! Bloggen är fortfarande mitt favoritmedie. Instagram med sina hetsiga likes-jaganden och clickbaits, facebook med sina clickbaits, Snap med snabba filmer som ska locka views... Jag använder dem men det är för att det inte finns några alternativ. 

Det snabba, hetsiga vinner. Och jag mäktar inte med. Jag vill vara långsam, eftertänksam, planerande. Skriva för skrivandets skull. Utan att ha ett företag eller för att leva på det. Jag ska försöka mer, men inte försöka bli mer som dom.

Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden. Eller hur?