En gång gjorde jag en mjuk anslagstavla (aka, tusen bilder)

IMG_7392w.jpg

Ja, fråga mig inte varför. Den funkade iallafall. Senare använde jag den som sänggavel i gästrummet :D

IMG_7345_1w.jpg

Korktavla och skumgummistoppning.

IMG_7351_2w.jpg

Lite annat skrammel, häftapparat, pappers..hållare, sax, mattkniv, blyertspenna.

IMG_7354_1w.jpg

Börja med att klippa ut skumgummit i samma storlek som tavlan.

IMG_7360_1w.jpg

Mätte ut ett rutnät i önskad nit-täthet och borrade hål i tavlan i korsningarna. 

IMG_7362_1w.jpg

La ut tyget ovanpå, jämnt runtom.

IMG_7364_1w.jpg

Levde på den vilda sidan och stack upp nålar i hålen för att kunna hitta dom genom tyget och skumgummit.

IMG_7367_1w.jpg

Hittade hålen, var tvungen att klippnöta lite lite för att få igenom "nitarna". 

IMG_7375_1w.jpg

Tog en rad i taget för tyget drar sig när man drar åt "nitarna". 

IMG_7380w.jpg

Till slut så var alla på plats.

IMG_7388_1w.jpg

Jag tog faktiskt ur pappershållarna i hörn-hålen sen när jag satt fast allting så jag kunde skruva tavlan genom dom hålen istället. Hade guldfärgad skruv bara, syntes knappt någon skillnad. 

IMG_7383_1w.jpg

Häftad, klädd, nitad. Klar! 

IMG_7407_1w.jpg

Uppe! Var aldrig riktigt nöjd med tyget men det fick duga. Kanske ska göra en sån här sänggavel igen eftersom jag har exakt fem cm över när sängen står på plats i alkoven, en riktig gavel får icket plats. Hmmm.

Höstterminen

IMG_8800web.jpg

Det händer saker. För hur mycket man än vrider och vänder på vardagslugnet, hur man än försöker ha tråkigt om kvällarna så att tiden ska gå långsammare, så kryper den sakta längsmed tidslinjen som så många fysiker försöker påstå inte finns. 

Och plötsligt har jag bara sju veckor kvar på studion. Sju veckor att få betalt medan jag städar och skäller på tatuerare som kastar saker omkring sig hela dagarna i ända. Sen är det jag och verkligheten och student-arbetslösheten igen. Jag ska göra praktik, med en riktig utbildad vägledare och jag ska ha samtal med riktiga kids som funderar över vadfaan dom ska göra med sina liv. Tänker för mig själv, "Men jag skulle ju vara på studion i strax över ett år!" och det.. har jag snart varit. 

Jag har snart bott i min egna lilla etta i åtta månader. Herregud. Tiden. Vart tar du vägen?

 

Jag ska orka prata om IVF

20140730_170124w.jpg

Redan innan jag och min ex-man startade själva IVFen, när jag plötsligt insåg att jag befann mig i ett snöskred av undersökningar, sjukhusbesök och en fertilitetsutredning som det var försent att dra sig ur, började jag skriva om det. Skriften har alltid varit ett sätt för mig att processa saker, men ingenting har varit så svårt att skriva om som IVF. Jag kan välla ur mig text om en bussresa, om mammas död, sorg och vadsomhelst, men när vi kommer till IVF.. Då sitter jag där. Antingen med ett tomt blinkande ark framför mig eller fem sidor av nattsvarta känslor, svart på vitt, som jag inte vill dela med mig av. Min rådande sjukhusrädsla har ju spelat in en hel del också, det får ju sägas.

Men jag kan inte släppa det riktigt. En kik i kalendern påminner mig varje år, på Unos namnsdag. Det blev ju arbetsnamnet för barnet vi skulle få.

Det kanske är dags. Även om jag inte kan göra det med humor som jag har velat göra, för att väga upp det mörker som råder. Söker man på IVF får man upp lugnande, försäkrande hemsidor från institutioner och bloggar med själavridande inlägg från kvinnor som kämpar för att få barn men som har insett att de inte kan för egen hand.

Jag har ju ingen solskenshistoria, inga uppmuntrande ord om att jag kämpar vidare, att ”vi” bara blev starkare tillsammans. Jag har ett missfall, ett äktenskap i kras och en slutlig konkret insikt att jag inte vill ha barn. Min tveksamhet är också en aspekt i det. Många har frågat mig varför jag gjorde det om jag nu inte ville ha barn? Det är ju en rimlig fråga. Det bästa jag kan svara på det är att man gör saker för varandra. Jag var alltid klar med honom angående min brist på längtan, men att skaffa barn är ju något ”alla” gör och de flesta ångrar sig inte. Den jag älskade sen flera år tillbaka och ville leva mitt liv med ville ha en familj mer än något annat, och då försökte vi. Det var det eller att gå vidare, och det ville jag inte. Är helt övertygad om att jag hade älskat det barnet och aldrig ångrat mig, men nu när utgångsläget ser annorlunda ut så kan jag ju i fortsättningen säga att jag inte vill eller kommer (eller kan, för den delen) skaffa barn.

Ett tag där tänkte jag att jag inte skulle skriva om det eftersom det är så svårt, och har en tendens att bli mörkt. Men det något som vältrar sig runt i min hjärnas eviga tvättmaskin, pressar sig då och då mot rutan och markerar att jag nog ändå inte är riktigt klar med alltihopa, särskilt framåt hösten när vi faktiskt gjorde det. Det är tre år sen nu.

Jag ska nog försöka få ut något. Titta igenom det jag har och se om det inte gör för ont fortfarande. Det kommer ta tid, uppenbarligen. Men det kanske kan vara bra ändå. Det kanske blir terapeutiskt för mig, och vem vet, det kanske tillochmed hjälper någon annan.

Jag har tapetserat helt själv!

IMG_2307_2w.jpg

I mitt äktenskap var jag målaren, och han var tapetseraren (OBS, faktiska tapeter alltså). Tapeterna gick på som en smäck när han gjorde det själv istället för att vi både försökte hjälpa till och våra dyrbara finmönstrade tapeter liksom mest degraderade sig själva till något slags kladdigt godispapper med rivränder från för skarpa veck och guldfärg som löstes upp i av olyckan felplacerat tapetlim. Målningen sköttes av mig, eftersom jag inte ens behövde lägga ut papper på golvet och ändå fick ett rent och okladdigt resultat medan det såg ut som att en arg järv hade råkat kliva ner i en hink med färg, klivit ur hinken och sen försökt klösa sig ut ur rummet i fråga när min dåvarande varit framme med roller och pensel. Vi kompletterade varandra, helt enkelt. Så det var inte utan lite tvekan som jag övervägde att tapetsera helt själv i frånvaron av min eviga ex-roomievapendragare J som drabbats av den stora söndagssjukan som förr i tiden kunde definieras som bokstavssjukdomen "ADSL" men som numera går under namnet "Spela Data". Istället för att medelst logik och lockande med mat och socker försöka övertala honom att överge hans kattstinna datamys, så valde jag att helt själv tapetsera de där kvadratmetrarna som behövdes för min fondvägg.

IMG_6313web.jpg

I över två år höll jag på denna tapet. Tur var väl det! Hann flytta tre gånger på den tiden.

Det första jag gjorde var att i bakfylledimman från lördagens tjejkväll blanda ut limpulvret i alldeles för mycket vatten, så jag i ren inredningsilska fick plasta skiten tills måndagsmorgonen kunde rulla runt och jag kunde stolpa ner på Clas Ohlson och köpa mer pulver för att blanda en mer rimlig tjocklek av lim. Sagt och gjort, det var dags.

IMG_20170213_001327w.jpg

Slösade ingen färg i onödan! 

Och alltså. När inte limmet var alldeles för tunt och när jag liksom skarvade tillbaka att jag satt den första våden snett, så var det ju inte svårt alls! Irriterande, ja. Kladdigt, definitivt. Var köket täckt i ett fint damm av cellulosa? Helt klart. Men jag gjorde det! Jag tapetserade helt själv!

IMG_1583w.jpg
IMG_20170427_214450w.jpg

Det tog ytterligare några veckor innan jag orkade måla klart det gråvita hörnet.

IMG_1571w.jpg

Nöjd! Med tapet och att jag gjorde det helt själv, trots en liten bubbla här och där! 

Det är augusti. Ni vet vad det innebär.

För er som hängt med ett tag så är det ju uppenbart vad jag fiskar efter: 

HÖSTEN ÄR PÅ VÄG! 

Åh. Hösten. Som jag längtar varje år. Vissa år blir man besviken för hösten liksom bara pyser bort i ett brunt slabbigt moln av regn som pickar på rutan och evighetens gråa skyar som tynger. och plötsligt är alla träden nakna utan att en annan liksom hann förstå vad som hände. Vissa år brister naturen ut i brand, badandes i hösteftermiddagens guldgula ljus, med friska vindar som uppmanar till promenad på platser man knappt känner igen längre. 

Utan att vara för uppenbar, så är det ju version nummer två som har mitt stora intresse varje år. 

För ynka två år sen var bilden ovan mitt hem. Hösten tog med sig hasselnötter, äpplen, rönnbär, plommon, krusbär, och den sista skörden av tomaterna, chilin, rödbetorna och paprikan som vi odlade. Jag matade årets kull av fåglar som precis flyttat ifrån sitt hem under taksprånget på torpet, såg på när vinden krattade löv åt mig. Kokade rönnbärsgelé medan jag tittade ut över vyerna, med en sprakande brasa tänd i vardagsrumsdelen. Sorterade ut höstkläder och höstfärger.

Och grät. För jag visste att det var över. Jag hade fått allt jag någonsin kunnat vilja ha, och förlorat det igen. Jag kan fortfarande bli illamående av sorg när jag tänker på det, allt det där, även om livet känns bra där jag är nu. 

Tystnaden i huset har bytts ut mot ljudet av grannar som duschar och går med tunga steg i sina lägenheter. Altanen har bytts ut mot en (som tur är) inglasad balkong. Utsikten över vidderna med kyrkan och gravhögar i fonden har bytts ut mot hustak. Men jag tror att hösten, för mig, är läkandets tid. Jag har alltid varit nostalgisk på hösten, även när jag inte visste vad jag hade att vara nostalgisk över. Det är okej att saknaden biter. Jag promenerar genom skogar och läker.

För även om det gjort att det enda mål jag så definitivt formulerat i mitt liv som att jag en dag ska ha ett litet torp på landet att elda brasa i, så är jag tacksam för allt jag har. Min lilla etta, dekorerad i höstfärger som det är, tända ljus, kärleken från vänner och familj, en solros eller två som tittar upp. Jag kommer sitta i soffan i min lägenhet med balkongdörren på glänt, höstregnet trummandes mot plåttaket på min balkong, och mysa. Och surfa hemnet, förstås.