The Christmas sacrifice

You’re supposed to show your best sides around Christmas it’s said, and give of yourself. People give money and presents and to charity. But I would like to direct your attention to my sacrifice.

I got a huge blister cutting the rocky road candy for the Christmas celebrations with my family.


I'm not gonna lie. I feel a little closer to Jesus now.

A tattoo

We kept on building on what’s going to become a full sleeve filled with old stuff this Thursday, and I do believe it was the worst tattoo session so far for me. I DO HAVE a chest piece that took 11 hours split in three to finish that I bit through, but this little measly 1.5 hour session was TORTURE. I don’t know if it’s my age, if I’m going ill or if it’s just that bad around the inside of the elbow, but it was worse than being carved on my breast bone. Gosh.

I screamed when it was like a minute to go and told the tattooer that WE’LL FINISIH THIS LATER ON I NEED TO END THIS NOW. A year ago, I tattooed an owl in the exact same place on the other arm, completely in color. It took almost four hours to make, and I sat through it and surfed my phone. It sucked, but it wasn’t THAT bad.

I guess I’ll have to sacrifice a garlic laden potato croquette to the gods before next session, I have so much more I want to get done!  


Stencil setting.


No. Do over!


The stencil stuff is potent.








The only piece that isn’t done are the little triangles at the bottom of the picture. That’s all that got left. My poor tattooer stared at me like “COME ON ELLET GET YOURSELF TOGETHER” but I had already made up my mine, haha.


Having plastic on the first night is soo good. 




The motif is straight up taken from an iron age picture stone from Vallstena on Gotland. The couple is in the real form of a little Viking age “gold man” from Ekerö, a tiny little 9 mm golden sheet with the pattern imprinted on it. Love it!

We’re putting on some space fillers and then continuing up the arm later on, when I dare do it… I need to grow a vagina and just do it.

The mighty Christmas Wreath

The creation of this wreath started when my ex-husband and I bought a house with a HUGE 1970's style fireplace in it, and when we neared the Christmas season we naturally needed a wreath that matched it's bricky hugeness. 

I measured and we needed a wreath that was one meter wide! 

One day a little later, my then husband came home and surprised me with a decoration free wreath that my mother in law had put together, so nice! But.. with me being picky, and with it being just a tad too big, I disassembled it, tightened it a little and then put it back together. 


When it came to decorating it, I rummaged through my collection of stuff and decided on a colour palette of gold, copper and brown! I did test-lay everything on before I fastened it because I do have some sense of self preservation.


First of all, the lights went on, 80 or 120, I can't remember.


Then I test-placed all the things. 


Fastened them with pipe cleaners (sticks so good to the branches) or linen string. 




Then I put it up and it looked like a mini on the huge fireplace, but this was the best fit anyways. The 70's fireplace makers knew what they were doing, that's for sure.


Oh hooly night, the stars are brightly shiiiiiining..

NYX Epic Ink Liner

My friends! In June, I think, I wrote a post about Kat von D's Tattoo eyeliner in Trooper. In the comments of that post I got the tip to try one of NYX’s eyeliners and a couple of weeks later, I bought it. Somewhere around this current time, I’ve run out of it. Six months later. It costs around 11 euros in Sweden. It survived my oily skin and even managed to overcome my nowadays mostly useless eyeshadow primer that does not in any way hold my eyeshadows in place.

It doesn’t last as well as Kat von D’s water proof eyeliner, but hey, beggars can’t be choosers. Ahem.


NYX Epic Ink Liner! 

The biggest problem I have with this, otherwise pretty fantastic, eyeliner is what you see on the image above; it’s faaar to wet at totally random times, leaving a great big drop of eyeliner just waiting to fall down past my face onto my white shirt or transfer itself all over the surface of my eye. When I notice it I just pat it off but the days where it's extra annoying, a lot of eyeliner ends up on my paper which is a waste of product. 

Far too many of us have been there, right? How in a half second your eye looks like a black alien eye before you reflexively shut your eye because of the stinging and smear and cry black eyeliner all the fuck over. Yeah, not too keen on repeating that too often.

I store the thing with the tip up to make this less of a problem, but in spite of that I have sported the “Whoops, my eyeliner got just a liiittle thicker than I was planning on today…”-look a lot more often than I do with the Kat von D one.

The eyeliner is supposedly waterproof but I have to take their word for it, not having been blasted with too many ice cold, tear inducing winds as of late. If I apply lots of it, it goes a little shiny but just a little. The price and its resistance to the harsh conditions of my oily face will outweigh the risk of messing everything up now and again, and I’ve bought another one.


So, I’ll score this four out of five on my little scale. So worth it!  

A Saturday


It’s Saturday morning. I have already bambi’ed over the ice to the gym, unreasonably early in order to ensure myself that no one else was crazy enough to be there. I was right, no one visits gyms at 7.30 on a Saturday morning, who knew haha. Now I’m lounging with my computer and my cup of caramel latte is a little too cool, but I’m still drinking it.

I think about the blog often. This seems to be the great struggle with the whole thing, to blog or not to blog. When I have thought about it lately, I’ve felt kind of blank inside, depleted of ideas or inspiration. But I’ll leave it, it’s better to let it rest a little when I’m feeling uninspired and then let it live again when I find the energy.

I don’t know what it is really. I feel fine, I’m out there being social, I’m doing stuff I like doing, but I just don’t feel the need to document it. Is it my age? Do you grow out of blogging? Have I gotten shyer? I have blogged since 2005 with varying regularity. My favorite blog was my more anonymous one where I could express myself a little more freely and joke around more about things I wouldn’t tell the public in my own name, but the less anonymous kind of blog has given me real life friends! That value!

The blog form is still my favorite, a little safe haven from the click-baity Instagram and the likes-chasing and two second long clips because no one wants to keep their attention to a single image for more than that. I mean, I use them too, but there’s not many options and I never really feel at home there.

The ultra-fast clicky stuff wins nowadays, and I’m not keeping up. I want to be slow and thoughtful. Write for the writing in itself. Yeah. I’m gonna try a little more, to do what I like. Yeah.

Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden. Eller hur?

Once, I made a soft pinboard


Ja, fråga mig inte varför. Den funkade iallafall. Senare använde jag den som sänggavel i gästrummet :D


Korktavla och skumgummistoppning.


Lite annat skrammel, häftapparat, pappers..hållare, sax, mattkniv, blyertspenna.


Börja med att klippa ut skumgummit i samma storlek som tavlan.


Mätte ut ett rutnät i önskad nit-täthet och borrade hål i tavlan i korsningarna. 


La ut tyget ovanpå, jämnt runtom.


Levde på den vilda sidan och stack upp nålar i hålen för att kunna hitta dom genom tyget och skumgummit.


Hittade hålen, var tvungen att klippnöta lite lite för att få igenom "nitarna". 


Tog en rad i taget för tyget drar sig när man drar åt "nitarna". 


Till slut så var alla på plats.


Jag tog faktiskt ur pappershållarna i hörn-hålen sen när jag satt fast allting så jag kunde skruva tavlan genom dom hålen istället. Hade guldfärgad skruv bara, syntes knappt någon skillnad. 


Häftad, klädd, nitad. Klar! 


Uppe! Var aldrig riktigt nöjd med tyget men det fick duga. Kanske ska göra en sån här sänggavel igen eftersom jag har exakt fem cm över när sängen står på plats i alkoven, en riktig gavel får icket plats. Hmmm.

I will talk about my experience with IVF


Redan innan jag och min ex-man startade själva IVFen, när jag plötsligt insåg att jag befann mig i ett snöskred av undersökningar, sjukhusbesök och en fertilitetsutredning som det var försent att dra sig ur, började jag skriva om det. Skriften har alltid varit ett sätt för mig att processa saker, men ingenting har varit så svårt att skriva om som IVF. Jag kan välla ur mig text om en bussresa, om mammas död, sorg och vadsomhelst, men när vi kommer till IVF.. Då sitter jag där. Antingen med ett tomt blinkande ark framför mig eller fem sidor av nattsvarta känslor, svart på vitt, som jag inte vill dela med mig av. Min rådande sjukhusrädsla har ju spelat in en hel del också, det får ju sägas.

Men jag kan inte släppa det riktigt. En kik i kalendern påminner mig varje år, på Unos namnsdag. Det blev ju arbetsnamnet för barnet vi skulle få.

Det kanske är dags. Även om jag inte kan göra det med humor som jag har velat göra, för att väga upp det mörker som råder. Söker man på IVF får man upp lugnande, försäkrande hemsidor från institutioner och bloggar med själavridande inlägg från kvinnor som kämpar för att få barn men som har insett att de inte kan för egen hand.

Jag har ju ingen solskenshistoria, inga uppmuntrande ord om att jag kämpar vidare, att ”vi” bara blev starkare tillsammans. Jag har ett missfall, ett äktenskap i kras och en slutlig konkret insikt att jag inte vill ha barn. Min tveksamhet är också en aspekt i det. Många har frågat mig varför jag gjorde det om jag nu inte ville ha barn? Det är ju en rimlig fråga. Det bästa jag kan svara på det är att man gör saker för varandra. Jag var alltid klar med honom angående min brist på längtan, men att skaffa barn är ju något ”alla” gör och de flesta ångrar sig inte. Den jag älskade sen flera år tillbaka och ville leva mitt liv med ville ha en familj mer än något annat, och då försökte vi. Det var det eller att gå vidare, och det ville jag inte. Är helt övertygad om att jag hade älskat det barnet och aldrig ångrat mig, men nu när utgångsläget ser annorlunda ut så kan jag ju i fortsättningen säga att jag inte vill eller kommer (eller kan, för den delen) skaffa barn.

Ett tag där tänkte jag att jag inte skulle skriva om det eftersom det är så svårt, och har en tendens att bli mörkt. Men det något som vältrar sig runt i min hjärnas eviga tvättmaskin, pressar sig då och då mot rutan och markerar att jag nog ändå inte är riktigt klar med alltihopa, särskilt framåt hösten när vi faktiskt gjorde det. Det är tre år sen nu.

Jag ska nog försöka få ut något. Titta igenom det jag har och se om det inte gör för ont fortfarande. Det kommer ta tid, uppenbarligen. Men det kanske kan vara bra ändå. Det kanske blir terapeutiskt för mig, och vem vet, det kanske tillochmed hjälper någon annan.