10 år med endometrios

IMG_20180210_123033w.jpg

När han sa till mig; “Det kan vara så att du har endometrios. Jag skulle vilja se närmare på det. Det är inte normalt att ha ont varje dag”, så var han den första som tagit mig på allvar på fyra år. Den genomsnittliga tiden från det första obehaget till diagnos är åtta år, så för mig gick det fort, skrattretande nog. 

Efter att ha blivit avfärdad av barnmorskor, överläkare, gynekologer och vårdcentralspersonal så fick jag äntligen på papper att jag inte bara hittade på. Det var inte bara en inneboende hysteri och hypokondri som jag upplevde. Det var också ett extra litet hugg att alla som avfärdat mig med en handviftning var kvinnor, och att den första som tog mig på allvar var en man.

Men med titthålsoperation, en kirurg som stod framför mig och sa “Jag förstår verkligen att du haft ont”, och den efterföljande diagnosen kom också desperationen. När jag sökte på det, googlade lite på kvällen hemma, så kom stödgrupper upp. Forum. Tillochmed anhörigstödjande organisationer. Det var någonstans där som insikten slog mig.

Jag kommer aldrig bli bra. Aldrig fly detta.

I ett år nu så har jag tillsammans med en läkare aktivt försökt att få mig mensfri, eftersom smärtorna runt mens under kort tid förr-förra hösten eskalerade så pass att jag inte hann med att förstå vad det var som hände. Först försökte vi med nässpray och misslyckades, och sen med p-piller. Uppehållet däremellan är det värsta jag har varit med om. Förra sommaren, när min syster var i stan, så åkte vi till en nöjespark på lördagen. När vi var där fick jag mensvärk, hanterbar. Jag gick hem för att vila på eftermiddagen och sen var det kört. Jag har aldrig haft så ont någonsin, var 30 sekund så skar smärtan genom kroppen. I två dagar satt jag helt blick stilla i min soffa bara för att inte göra det värre. Inte förrän på onsdagen kunde jag vara ute och röra på mig. Min endometrios har spritt sig inuti vävnad, är teorin. 

Gråtandes fick jag ringa gyn och säga att jag inte orkade mer. Jag ville inte göra det, för behandlingen är med hormonella preventivmedel. Jag tål inte hormonella preventivmedel. Jag tappar allt, förstår inte vad som är poängen med att leva, varför jag ska gå i skolan, varför jag ska umgås med vänner. Sexlust försvinner, livslusten ersätts av apati. I mitt förra förhållande spenderade jag tre månader med att inte känna någonting, tills jag slutade med tabletterna och fick livet åter. 

Men det är inget alternativ nu. Det är för illa. Jag måste behandla mig med hormoner. Och konsekvenserna har kommit. Jag har hållit noga utkik efter symtom på depressionen som alltid följt hormonbehandlingar, och trots det så lyckades jag missa dom. Det var inte förrän jag insåg att jag sover 13 timmar om dagen som det faktiskt klarnade: Depressionen är här. 

Mitt enda alternativ är att byta hormonsort och testa något nytt. Men jag är livrädd. Just nu kommer det och går, dagarna är olika. Ibland förstår jag ingenting, tittar på min nya kärlek och känner att något saknas, går och lägger mig för att jag inte orkar vara vaken. Men andra dagar så är jag glad, kär, kåt, förhoppningsfull och motiverad. Byter jag sort kanske allt det försvinner, rakt av. Det kanske bara blir apati kvar. Och vem vet vad som händer efter sex månaders test av tabletter om de tar bort allt jag håller kärt och som gör livet värt att leva? 

Ibland känns det som ett grymt straff, för jag vet att under tabletterna så är jag lycklig. Hoppfull. Fantiserar om ett torp på landet och är kär som en tonåring. Men det är inget jag kommer få uppleva ostört i fortsättningen som det ser ut nu. Förhoppningen om att jag ska hitta en hormonsort som inte påverkar mig på det här viset är liten, eftersom alla har gjort det.

För att kunna leva med min sjukdom, så måste jag lägga en filt över livslusten.

Det känns grymt ironiskt.

Jag är besviken, och ni vet, ändå inte alls

Jag kan inte säga annat. Det är den där speciella vacklande typen av besvikelse, som i enlighet med dess natur är uppblandad med glädje, ty det är det käcka uttrycket “Det kommer när du minst anar det!” som detta inlägg handlar om.

För det är något speciellt som händer inom en när man till exempel söker jobb efter jobb efter jobb och ingenting händer på månader i sträck, sen dyker någon slumpartad bekant upp som en ful gubbe ur en låda och frågar hur man har det. Eftersom den sociala kompetensen är "på topp" så berättar jag ibland hur det faktiskt ÄR, och får då ofta svaret “Det kommer när du minst anar det!”. Och vips, dagen efter står man med ett jobb och vill kunna vara genomgående glad över det. Men där bredvid står kompisen och formligen STRÅLAR av “Vad var det jag sa”-självbelåtenhet. Hade vi varit fem år, i en sandlåda, hade kompisen fått smaka på en ökenstorm.

Grejen är att alla säger det hela tiden. Till slut måste någon få rätt. 

Jag tror att det var min syster den här gången. Vilket svider lite extra med tanke på att hon har en positiv gladatankarhjälper-karaktär som min inre Ior-karaktär aldrig riktigt har kommit överens med. Låt mig bara få sura ifred, liksom. JAG BEHÖVER FÅ GÖRA DET.

Grubblingsämnet tre dagar innan nyårsafton i min systers kök var förstås inte jobb, utan kärleken och huruvida jag kommer dö ensam eller ej (detta är ju fortfarande oklart förstås). Den gångna hösten medförde kriser i form av vänner som flyttade från stan och “alla andra” vänner som plötsligt blev i par, och där stod jag kvar i den kalla vinden och funderade på om någon skulle komma ihåg att bjuda den enda singeln i sällskapet på event i framtiden. Efter några, ska vi säga, “intressanta” experiment med import-dejter och nätdejting, så var det runt julsnåret som jag gav upp på riktigt. “Det får faaan kvitta! Jag ska leva ensam!” gapade jag först i min systers kök, och sedan till en vän samtidigt som jag hällde upp ett stort glas alkoholhaltig päroncider som förberedelse för att gå ut på krogen för att där kunna fortsätta gapa om att jag inte förstår mig på dejtinglivet. 

“Det ska jag ha som nyårslöfte! Ska jag beblanda mig på något som helst vis utöver vanligt vänligt vänskapligt vis med det andra könet så ska det fan vara någon som är uppenbart intresserad av mig och dom får ta första steget. Det har jag gjort för mycket, nog nu!”. Men det slutade inte ens där. Jag gjorde också upp en flashbacklista* över vilka egenskaper denna man skulle ha, bara för att ni vet, lägga ribban högt och vara lite ytligt orimlig i dejtingtrotsens tider. 

"Vi ska träffas IRL! Han ska vara längre än mig! Han ska vara snygg, ni vet, lite mer på-foto-snygg-kille än jag vanligtvis brukar satsa på. En rockig typ, snyggt klädd. Tatueringar också, för av någon anledning så jag har inte lyckats tap that med någon som har tatueringar. Barn ska han inte vilja ha heller, för det går ju direkt bort för mig. Han ska bo i stan, inga distansförhållanden. Han ska inte använda telefonen jämt som så många gör, umgås gör man utan telefon. Självständig såklart för det är jag och vill fortsätta vara det. Och han ska förstås vara hemskt förtjust i mig, inget spel! Gärna kreativ för jag gillar att vara bland kreativa typer”. 

Sen kom nyårsafton, och vi hamnade planenligt hos en vän. Och som i en dålig svensk film, så hamnade också alla singlarna i köket medan paren hängde i vardagsrummet. Vi pratade om nätdejting, singellivet, förhållanden, livsplaner, medier, livet i gemen. Det var väldigt fint, och kändes väldigt skönt. Vi är ju ett gäng! Jag behöver inte bli övergiven pga inte i tvåsamhet!

När tolvslaget närmade sig tog jag med ett gäng ut och mötte upp min gamla vän, hans flickvän och hans bästa vän i en paviljong i en allé i centrum. Han den där vännen var jag bekant med sen tidiga 20-åren men hade bara träffat honom två gånger sen dess. Och båda gångerna konstaterat att nämen ja, "han är ju snygg nuförtiden, och trevlig är han också". När vi träffades den där gången i mitten av december så tänkte jag att jag kanske är lite förtjust.. nää, skit i det, han är inte intresserad och du ska ändå inte hålla på med sånt där, Ellet. 

Vi hängde hos min vän hela natten, och när 2018 års första solstrålar började leta sig över taken hade jag redan konstaterat att jag kanske till och med var lite mer än bara lite förtjust. Attans. Nervositeten som slog till när vi tillsammans klämde oss in i den lilla hissen vid hemfärd klargjorde ytterligare. Efter att han gått med mig hem så övervägde jag att ge honom en puss på kinden när vi kramades hejdå, jag fegade ur. Två dagar senare bjöd jag över honom, tre nervösa dagar senare än det satt han i min soffa, med ett glas vin i handen, och sen var det kört.

Fick efter ett gäng med promenader, kvällar där vi pratade bort allting vi försökte titta på, nätter där man inte ville gå och lägga sig, och en resa till Umeå där man fick lite distans till det hela, konstatera att ja, jag har en pojkvän. Som uppfyller allt jag hade listat på min orimliga flashbacklista.

Ba sådär. 

2018-02-03-10.33.56.jpg

När man minst anar det..

 

 

 

*Flashbacklistan: Uttrycket jag formulerat efter att ha läst trådar om nätdejting och dejting på Flashback, där killar i alldeles för omfattande utsträckning tänker som följande: “Men jag har ju ett jobb, jag är lång, jag är trevlig, jag är rolig, varför vill hon inte dejta mig igen/ligga/bli tillsammans? Hon BORDE ju vilja det! Jävla golddigger som vill ha någon med större *** eller mer i lön”, och själv sitter man på sin kammaren och skriker “MEN HAR DU HÖRT TALAS OM ATTRAKTION” åt sin egna dator, förskräckt över att folk fullständigt verkar bortse från det lilla faktum att ren och skär åtrå spelar en roll i människors känsloliv. 

Ska jag göra slut med Instagram?

Ett av mina favoritmedier på internet, näst efter bloggformen, har varit Instagram. Det har varit något fint över det. Bara bilder helt enkelt, från folk on the fly eller pimpade bilder tagna med systemkameror, vilket som. Man kunde hitta vad som helst, följa intressanta konton och lägga upp eget material. Detta kan man fortfarande. Men det har gått utför. 

Jag har skrikit om detta tidigare, jag vet, men det är dags igen. När jag fick veta att Facebook skulle köpa Instagram, så blev jag genuint besviken. För jag vet vad som händer när Facebook lägger sig i. Det blir skit, kort sagt. 

För även om jag förstår att hela affärsidén med sociala medier är att man ska bli beroende och överkonsumera för att ge reklamintäkter till företaget bakom, så har Facebook förfinat konsten med att lägga till så, jävla, mycket, skit, som man såklart inte kan välja bort. Facebook i sig använder jag i ren nöd pga event/fear of missing out och vänner/Messenger för folk envisas med att skriva till mig där. Resten är oanvändbart för mig. Mängden meningslösa funktioner man blir gåsmatad med provocerar mig varje gång jag går in.

Nu, ett par år in i Facebooks ägande av Instagram, så har det ju förstås börjat urarta på riktigt där också. 

Jag blev arg igår, när det liksom slog mig slutgiltigt att mitt älskade Instagram är förstört. Jag fick återigen en push-notis om att en uppladdare hade svarat på en kommentar till en bild, som jag hade kommenterat på. Problemet är att push-notiserna, som jag får varje dag numer, inte gäller att uppladdaren svarar på MIN kommentar, utan bara någon annan random kommentar. Det går inte att stänga av. Facebookifieringen är kritiskt uppenbar i sin absolut sämsta form.

Det började ju förstås med införandet av algoritmen där de gick från kronologisk ordning till att Instagram själva väljer ut vad JAG “vill se” för ett par år sen. Jag missar så mycket saker som jag vill se, men fine, det fick fungera för jag hade inga alternativ. 
Men igår, i anfallet av irritation, gick jag igenom mitt flöde och räknade efter. Vart sjunde inlägg är en reklambild. Lägger man sen till algoritmen som sållar “åt mig", “Recommended”, “Suggestions”, och “Hej titta här är stories som också finns högst upp men som vi ändå länkar till i ditt flöde pga ingen anledning alls!!” så DRÄNKS och sorteras automatiskt bort, det där jag faktiskt vill se - mina vänners inlägg.

3s2.jpg

Hej vi tänker tvinga på dig en massa förvirrande skit bara för att! Yay! Och notiser som inte ens gäller dig på äkta Facebook-manér! 

Jag har klagat förr, men jag tror att droppen är nådd nu. Jag orkar inte mer. Det finns en hel flik på Instagram som är 100% dedikerad till inlägg av människor jag inte följer, kan de inte lägga förslagen där istället för de “populära” inläggen där folk viker ihop slime med glitter eller skär i sand. De halvt dolda “rekommendationerna” som man får titta på en extra gång för att förstå att man faktiskt inte följer, kunde inte de ha fått en plats där? Jag hade gladeligen gått in där då och då och sett efter ifall jag kunde hittat någon mer att följa, någon nytt att lägga till. 

3s.jpg

VARFÖR

Men när det hamnar IN MY FACE när jag bara vill titta på det jag har valt att titta på (ja, nästan iallafall, algoritmen döljer ju saker jag vill se också) så kan jag inte med mer. Det blir för svårt att få ut det jag vill ha ut av mediet, helt enkelt. Det kan verka som ett trivialt problem men det är ändå min mest sociala utpost på internet sen 2010. Bloggandet har hängt med sen 2005 men folkrörelsen har ju rört sig från bloggar till mobila medier, det går ju inte att förneka. Så vad ska jag göra utan Instagram? Det finns ju inga andra direkta motsvarigheter som folk faktiskt använder.

Bara bloggen blir ju kvar. Klarar jag mig med bara bloggen idag? Jag vet att jag kommer missa så mycket, orkar man med det? Internet-ensamheten då?

Åh. Svordoms-Facebook. Varför är ni tvungna?

Förändringar i det Elletska hushållet

Javisst. Upphetsningen är på hög nivå. Inom en kort framtid så kommer kaoset bryta ut. För har jag lite, lite tur, så kommer jag få hem ett hyllsystem från allas vårt Ikea på fredag. Det är klassikern Ivar som äntligen ska göra entré i mitt liv för första gången sedan 80-talet, och jag är ex. al. terad

För det är inte bara tre hyllor, nej! Det är en kreativitetsinspirerande, samordnande, personifieringsuppmuntrande helhetslösning för hemmalivet. Den ska betsas och anpassas efter mina behov och nycker. Dator och hemlösa böcker ska in, en arbetsyta där jag inte behöver plocka undan efter mig på ska beredas för att uppmuntra till spontana utfall av kreativitet, och kanske tillochmed bereda plats för middagsbjudningar och såklart för att möta behoven av ett hushåll där allt ska få plats på 28 kvadratmeter. 

Livsomvälvande förstås. Eller lägger jag för stor betydelse i ett hyllsystem då? 

Vi får väl se. 

En idé-skiss har jag gjort iallafall. 

photo_2018-01-15_09-06-57.jpg

Nyårsrevyn

IMG_0861web.jpg

Ja, nu blir det en utförlig genomgång av vad året 2017 hade att erbjuda! 

.. Jag fick en egen lägenhet. Det var det. Tack tack.

Nej, skojade bara, nästan. Jag har lärt känna ett gäng med nya bekanta, blivit rörd till tårar av vänskap, gjort bort mig, firat livet, skaffat egen lägenhet och jobbat. Det är i stort sett det.

Och vet ni, jag är helt nöjd. De tidigare årens kaos av känslor och stök la upp 2017 som ett stillsamhetens år, och det får jag säga att det har varit. Nu kastar vi oss glatt ut i ovissheten som är 2018 och hoppas att det blir bra!